Ronja....

Otaliga är de timmar genom åren då jag funderat på vad som hände dig innan du kom och förgyllde min tillvaro.
Glömmer aldrig när jag hämtade den lilla misshandlade och livrädda katt du en gång var. Du fångades i en kattfälla här i Örebro, utsvulten, lerig och med stora tovor i din långa päls. Sen hamnade du i ett katthem i Kopparberg, förvildad och trasig.
När jag väl bestämt mig för att försöka ta hand om dig och ge dig ett värdigt kattliv, tog det mig en halvtimme att fånga in dig i det lilla rum där du bodde med 10 andra katter. Du fräste, spottade och slogs innan jag fick in dig i buren.
Väl hemma i ditt nya hem så bodde du under min säng i två veckor. Mina två stora Ragdoll katter bodde långa stunder hos dig under sängen. Vem är denna ilskna lilla fröken som vägrar komma fram, såg dom ut att tänka.
Våran första kontakt förutom att du smög när husse sov, var när jag en morgon vaknade av att du försiktigt bet mig i tårna. Detta var ditt sätt att kolla om jag var farlig. Jag lät dig hållas, för jag var lycklig som ett barn om Julafton, över detta framsteg.

Du fick ett värdigt liv till sist här hemma. Med tanke på din bakgrund så släppte aldrig rädslan för oss människor helt, utan tilliten byggdes på dina villkor och framsteg.
Vi fick 7 år tillsammans och du ska veta vad tomt det var inatt, då du ej låg vid min arm som alltid.

Som alltid när ett husdjur går bort så är det tungt nu. Husse är ledsen och Montoya och Rossie letar efter dig.

Tack för alla underbara minnen min lilla vildis.